Livet har så mycket kvar, att ge dig...

Jennie Jennie.. Lev ditt liv och lev det nu...

Lasse Berghagen sjöng den och textraden sitter

som ett ärr i benmärgen, sen barndomen.  

Jag räknar ner tiden.

Dottern   Jennie blir myndig nu i vår.

Men var tog alla år vägen?

Som att trycka på en knapp.

Det svischade bara till från mini till vuxen direkt.

Ips vips så är de små liven

vuxna snygga kvinnor och män.

Hur gick det till när tiden rasslade i väg i sån fart?!!

Jag begriper det fortfarande inte..

Lilla flickan min...

Som jag älskar så gränslöst mycket.

Så känner väl de flesta av oss som är föräldrar.

Vi vill skydda våra barn

från smärtor och allt ont som livet bär med sig.

Men vi kan tyvärr inte byta plast med dem

hur gärna vi än vill

när de går igenom smärtsamma saker i livet.

Alla krångliga vägar är något som vi alla

måste igenom och var sak har ju sin tid...

När jag tittar på min dotter,

så är det med sån Stark Kärlek och Stor Stolthet

jag ser på henne.

Jag har själv uppfostrat henne i 18 år.

Jag var den som gav henne tryggheten i livets start

till att bli denna fantastiskt fina

självständiga och duktiga tjej hon är i dag.

Visst har det varit gråt och tandagnisslan många gånger

i början av tonåren,

men inget mot för hur många stackars föräldrar har det.

Minns ju själv hur den där tonårstiden var.

Då har ju min dotter varit en ängel jämfört vad jag själv

var mot min mammi i den åldern.   

Vet att många har ett he-te med sina barn och tonåringar.

Men oftast är det faktiskt så

att Vi skapar själva våra liv med våra barn!

Det är ingen annan än vi själva som formar tillvaron

som vi har i familjen och relationen till våra barn

när de är små.

Det är vi föräldrar som satt de små till världen.

Det är vi som har dessa skyldigheter

att uppfostra och lära dem hur livet

skall och bör vara.

Överösa dem med vår Kärlek dagligen och även lära dem

vad som är rätt och fel.

Hur svårt kan det vara?

Jag har fått höra många gånger under årens lopp

att jag varit för hård med regler och tider.

Men jag gav inte efter, jag ville skapa mig

ett harmoniskt liv med mina barn och inte en massa tjafs

om tider, tandborstning, läxor och allt som följer i åren med barn.

Jag körde mitt egna race och för min del blev det

ett vinnande koncept.

Har aldrig behövt tjata på henne om läxor eller andra saker.

Hon har alltid gjort sina läxor,

hjälpt till att städa och plocka undan hemma,

aldrig slängt saker omkring sig och stökat ner

som jag hör att många gör.

Känner några som stänger dörren till tonåringarnas rum,

för de orkar inte se röran..  

Men då kan man ju ställa krav på sina barn och ungdomar,

men vissa verkar ha missat den biten.

Likaså med min lille på sju år.

Regler och tider= Noll tjafs. Funkar hur bra som helst.

-"Kom nu är det tandborstning", ropar jag.

-"okej!" får jag till svar och han kommer inglidandes

snabbt som ögat.

Men jag har oxå gett av mitt hjärta till 110% dagligen

samt lagt ner tid till att förklara

varför man har tider och regler att följa.

Det kommer de ju att ha,

hela långa livet och har fått lära sig från början

att det är enklare att följa regler och passa tider,

för då slipper vi ovänskap och tjafs.

Då mår vi alla mycket bättre.

För visst sjutton är det väl så?

Att vi från barnsben till dödsbädd har regler o tider

att slaviskt följa.

Är det då inte en väldigt enkel matematik,

att vi lär våra barn det från Starten?

Förra veckan pratade jag med en vän som har två barn,

varav äldsta barnet är sju år.

Henns barn har sönder allt där hemma..  

Möbler, prylar, tv-apparater...

Men vad f-n!! Var brister det då? Jo i regler och respekt.

Skulle min sju åring springa omkring och ha sönder saker för mig,

så skulle jag förmodligen göra likadant för honom!!!

Låter kanske hårt, men det är ju rättvist.

Då skulle han ju direkt lära sig

att det är FEL att förstöra och ha sönder prylar

för andra och förmodligen

vara försiktig med mina och andras saker nästa gång.

Eller införa tv-spel- dator-kompis förbud..

Då blir ju genast livet lite tråkigare för barnen.

Samt att de nästa gång vet att de ska

ge f-n i att ha sönder det som inte är deras!

Annars blir det varken lek eller spel.

Men att bara hota med det, hjälper ju inte.

Gör slag i saken direkt och plocka undan de saker

som betyder mest för dem.

Denna vän som jag diskuterade detta med

kan inte köpa något nytt hem, för hon vet att det är ingen idé.

Barnen har sönder det iaf!

Men vad i he-te!!  

Jag blir alldeles chockad när jag hör såna saker.

Pappan säger aldrig emot barnen och mamman försöker

sätta regler, som inte följs...

Dömt att misslyckas, om ingen av de tar tag i det NU!

Innan de blir för stora och får övertaget helt.

Brist på respekt kan leda till många tråkiga stunder genom livet.

Gör dig själv och dina barn den tjänsten.

Ta övertaget och visa att det är  

DU

som bestämmer över Dina barn och Inte att

de ska bestämma över dig som förälder.

 Lev ditt liv och lev det nu!