Visst är det väl så, att vi skall dela med oss till andra.

Av glädje, kärlek och allt vi själva ömmar för!  

Om vi Inte gör det, så blir vi så självcentrerade och uppblåsta.

Jag vet inte Hur man beter sig, när man är en stor egoist.

Jag har Alltid delat med mig av allt.

Kärlek, glädjeämnen, erfarenheter och såna saker som jag vet

att även andra kan må bra av.

Kramas och visa i både ord och handling

hur mycket vi tycker om våra vänner, familj och andra nära.

Små enkla ting i vardagen.

Som kan ge så fina minnen hos dig själv och andra.

Men vad jag märker är att så många idag är så fixerad

vid sig själva och skiter högaktningsfullt i alla andra.

Ett kallt och ruggigt tänkade, som jag blir rädd för.

-Varför?

Mår de människorna så dåligt av att dela med sig?

Missunnar de människorna andra att må bra och av

att se andras framgångar?

Det pratas bakom ryggar och skvallras en massa Osanningar

om folk hit och dit.  

Hur orkar man hålla reda på andra hela tiden?

Personligen så tycker jag det är Mer än tillräckligt att hålla reda på mig själv och min familj.

Nu lever ju jag ett lugnt liv och har väl inga kaotiska moment i min tillvaro, men det känns som tillräckligt iaf.

Jag orkar inte lägga ner en massa energi på andras liv.

Men tyvärr verkar det vara mer och mer så i samhället idag.

Alla är så nyfikna och tror de vet saker om dig,

som du knappt vet själv.

Helt galet är det!

Vi lär ju våra barn att vara Ärliga och dela med sig till andra.

Hur svårt är det då för vuxna människor

att ha den tanken med sig genom livet?

Jag svarar nog på den frågan själv...

Tyvärr, är det Väldigt svårt, för många.

Att välja Ärlighet framför falskhet och dumhet,

borde vara det Enda alternativet.

Ett barn som kritiseras, lär sig att fördöma.

Ett barn som hånas, lär sig blyghet.

Ett barn som får stryk, lär sig slåss.

Men ett barn som får beröm, lär sig uppskatta.

Ett barn som får uppleva rent spel, lär sig rättvisa.

Ett barn som får uppleva trygghet, lär sig tilltro.

Hur svårt kan det då vara för vuxna människor

att tänka i de banorna?

  I kärleksrelationer, så krossas en del totalt av sin partner.

Självkänslan, tilliten, respekten och allt försvinner.

-Var finns då Kärleken?

  I vänskapsrelationer, så pratas och förstörs vänskap.

Många gånger kanske pga. Obefogat och Onödigt skitprat.

Eller att den ena vännen

är en stor egoist och missunnar sina vänner 

att må bra och ha och få framgång.

-Är det Vänskap?

  I föräldra och barn relationer får barnen utstå en massa

onödigt gap och skrik pga att föräldrar bråkar.

-Är det den Gränslösa Kärleken vi ger då?

Men all utveckling går ju framåt sägs det...

Hur är det då med vuxna människors personliga utveckling?

Men som sagt var...

Det finns ju kurser och böcker för det mesta idag... 

Men vad ni än gör...

- Tänk er för!

  * Unna andra människor framgång & glädjeämnen!

- Lös problem!

  * I morgon kan det vara försent! 

- Var rädd om dem ni älskar!

  * Visa det i ord och handling!

- Säg orden Jag Älskar Dig, hellre en gång för mycket!

  * Sök alltid efter det Bästa inom dig själv!

- Tro på Dina drömmar!

  * Ha tilltro och ha roligt! *VÅGA Chansa!!!!

*Påminn dig själv om att:

- Det är en gåva att få Ge!!!

- Du förändrar din egen framtid och värld,

  genom att förändra ditt sätt att se på den!

- Att förlåta är att komma ihåg att vi har rum i våra hjärtan

  till att börja om igen och igen och igen.

- Många gånger har du själv makten att skapa din egen lycka.

  Människor, händelser, situationer påverkar dig givetvis.

  Men Ingen kan Ge Dig Lyckan!

- Förbered dig Inte på livet, Förbered dig på att Leva!

  -Vänlighet är en stor sak, men så lätt att Ge!

- Alla är vi här...

  För att vi har en plats att fylla i det stora pusslet.