En underlig känsla som jag inte är van att handskas med,

slog till i kroppen.

Kände mig plötsligt som ett tomt skal.

Känslan av ensamhet och ett tomrum som ekar.

Som att någon ryckt ur kontakten till hjärtat för en stund.

Det ensamma hjärtats eko.

En annorlunda och främmande känsla, för mig.

Jag är van att alltid ha mina barn i min närhet,

så när båda är borta för ett dygn blir jag helt tom i själen.

Lill grabben åkte till sin mormor

för övernattning och stora dottern åkte till sitt sommarjobb.

Hon skulle egentligen jobba till sex i kväll och sen ut för att

fira kompisar i kväll.

Men en kompis till henne ringde och frågade om hon ville jobba

på Eagles konserten ikväll och sälja t-shirts kl. 17.00-01.00

Då hakade hon på det, för extra slantar är ju alltid välkommet.

Sen sover hon hos sitt hjärta.

Det är jag och lilla vovven hemma,

men jag får sno åt mig kärlek av honom.  

Kan nog funka om kram behovet blir alltför slitsamt...  

Men det är underligt hur lite som behövs,

för att vi ska känna den där stora saknaden efter våra barn.

Jag blir tom i själen direkt, när de går utanför dörren.

Det kan ju vara för att jag alltid varit så nära med mina barn.

Varit "mappa" och fixat allt på egen hand för och med dem.

För jag håller inte hårt i dem som en hönsmamma.

Det har jag aldrig gjort.

Jag vill att mina barn ska få göra saker på egen hand

för att växa som människor och få en strålande självkänsla.

Få massor av skinn på näsan inför kommande vuxenliv.

För det är något som behövs i dagens samhälle.

I dagens samhälle funkar det inte att vara en mespropp.

Det gäller att kunna Ta för sig av livet och Våga!!!

Annars blir man lätt Kalle-bakom i dagens tuffa värld.

Jag vill ge dem en trygg start

med massor av   kärlek  och uppmuntran.

Regler och bestämda tider är en annan sak,

där är jag stenhård.

Men det har inget med hönsmammeri att göra.

Även om jag låter dem prova på livet på egna ben

så känns det lika tomt i hjärtat varje gång...

Något som säkert kommer att sitta i hela livet.

Bävar inför den dagen de ska lämna hemmet

för att bygga eget bo. 

Men det är ju en del av livet för oss alla.

Förmodligen skönt på ett vis, att få börja tänka på sig själv ibland.

Men f-n så tomt det skall kännas....

Till mina barn:

Alla vill vara er sol, men inte jag.

Jag vill vara er måne...

Jag vill vara er måne,

så jag kan lysa upp era

mörka stunder och nätter

i livet.

När solen inte finns där.

  Älskar er Mina Underbara Änglar!  

// Mammi