Hur kan det komma sig att så många människor

är missunnsamma och så avundssjuka?

-Vad handlar det om, när våra vänner inte kan

kosta på sig en komplimang?

Jag begriper inte hur merparten av befolkningen fungerar!

Är det den vilt omtalade

Svenska avundssjukan som allt handlar om

eller är det bara missunnsamhet?

En samling bitterfittor som inte klarar av

att se och glädjas med andras framgångar?

Hur är folk uppfostrade då?

Hur uppfostrar de sina barn?

Eller har den Store Anden sett till

att de inte får några barn här i jordelivet?

Jag hoppas det, i alla fall för vissa onda människor.

De där människorna med Enorma Egon.

Som ser sig själva som Gudar och Gudinnor och ser ner på andra.

Men som i själva verket har en massa

hjärnspöken som sitter där på deras axel och ger dem

taskig självkänsla och egentligen har de en massa komplex som de skjuter undan för stunden.

Bara för att på något vis försöka intala andra att de är

sååå nöjda med sitt jävla leende, sin rumpa, sina ögon,

sina bröst eller vad det nu kan vara.

Då går det ut över att antigen Häckla andra

för något de i själva verket är avundssjuka på.

Eller så låtsas de inte se positiva förädringar hos andra.

I stället baktalar de dem, så fort de vänt på klacken.  

Tröttsamma människor!

Men Allt, precis Allt slår tillbaka en dag!

Alla deras Onda, fula, avskyvärda handlingar

slår en dag tillbaka

som ett piskrapp på ett eller annat sätt.

Några vänner till mig har kämpat otroligt mycket med sig själva.

Tränat, promenerat, ändrat kosten och gått ner i vikt.

De har format om kropparna och de ska ha en Stor Eloge

för sin stora insats i sin själv-investering.

När jag ser en förändring på en människa, vän eller bekant.

Vad gör jag då?

Jag pratar givetvis från Hjärtat!  

Jag Ser mina vänners och bekantas förändringar och jag

uppmärksammar dem på det!

Vad jag skall säga, är inte något jag planerat inuti huvudet.

Jag säger det som faller mig på läppen i denna stund och just då!

Jag har en vän som kämpat på några år med sin vikt,

men lagt av efter ett tag.. Gett upp.

På sin arbetsplats träffar hon mellan 30 och 60 vuxna människor per dag.

Jag hade inte träffat henne på några veckor och var in på hennes arbetsplats nu i veckan.

Hade inte ens en aning om att hon tagit

tag i sin vikt och lagt om kost, börjat träna osv.

När hon kommer och möter mig så ser jag direkt

att hon tappat en massa kilon.

Jag kramar om henne och utbrister nå´t i stil med:

-" Men herregud människa vad du har gått ner i vikt!

Åh vad glad jag blir för din skull, fasiken vad skoj..osv"

Då säger hon:

-"Tack Eva! Jag har gått och tänkt för mig själv

*Hoppas Eva kommer in nån dag,

för hon är den enda som märker nå´t och säger nå´t*...

-Vad? Är det ingen som märkt den uppenbara skillnaden? undrar jag.  

Jo, någon kanske har märkt, men ingen har sagt något.

Det är bara Du som säger sån´t! säger hon till mig.

Men va f-n??? Är det fel i huvudet på allt folk???

Är det så svårt att vara snäll???

Klart att Alla som kommer till hennes arbetsplats märkt detta!

Det handlar om minus 15 kilo!!!

Har även flera andra vänner som oxå kämpat som gladiatorer

för att ta ner sig kilomässigt och få upp en bra grundkondition.

Men jag får höra samma sak från dem.

Inte ens sk. "nära vänner", säger något.

Men det är ju såna saker en fighter behöver höra!

Få bekräftelse på att den personen gjort och gör ett

bra jobb med sig själv eller vad det nu må vara

som den personen gör.

Men det är väl sån´t vänner är till för!

Att stötta, visa medkänsla i både glädje och sorg,

Att finnas vid varandras sida i med och motgångar!

Så är i alla fall min uppfattning, men jag har tydligen missat

Hur vänskap fungerar i Nuläget...

Eller så är det Alla Bitterfittor där ute i Stora Världen,

som missuppfattat allt!

Ni som Inte klarar av att glädjas med era vänners medgångar..

Det kommer kanske en dag,

när ni själva vill ha komplimanger för något ni presterat..

Inte bara komplimanger för erat ytliga skal,

utan för något Bra som ni verkligen gjort.

Men då står ni där med arslet i brevlådan..

För det är väl så att:

Vi Skall Behandla Andra,

Så Som Vi Själva Vill Bli Behandlade...