Livet har så mycket kvar, att ge dig...

Jennie Jennie.. Lev ditt liv och lev det nu...

Lasse Berghagen sjöng den och textraden sitter

som ett ärr i benmärgen, sen barndomen.  

Jag räknar ner tiden.

Dottern   Jennie blir myndig nu i vår.

Men var tog alla år vägen?

Som att trycka på en knapp.

Det svischade bara till från mini till vuxen direkt.

Ips vips så är de små liven

vuxna snygga kvinnor och män.

Hur gick det till när tiden rasslade i väg i sån fart?!!

Jag begriper det fortfarande inte..

Lilla flickan min...

Som jag älskar så gränslöst mycket.

Så känner väl de flesta av oss som är föräldrar.

Vi vill skydda våra barn

från smärtor och allt ont som livet bär med sig.

Men vi kan tyvärr inte byta plast med dem

hur gärna vi än vill

när de går igenom smärtsamma saker i livet.

Alla krångliga vägar är något som vi alla

måste igenom och var sak har ju sin tid...

När jag tittar på min dotter,

så är det med sån Stark Kärlek och Stor Stolthet

jag ser på henne.

Jag har själv uppfostrat henne i 18 år.

Jag var den som gav henne tryggheten i livets start

till att bli denna fantastiskt fina

självständiga och duktiga tjej hon är i dag.

Visst har det varit gråt och tandagnisslan många gånger

i början av tonåren,

men inget mot för hur många stackars föräldrar har det.

Minns ju själv hur den där tonårstiden var.

Då har ju min dotter varit en ängel jämfört vad jag själv

var mot min mammi i den åldern.   

Vet att många har ett he-te med sina barn och tonåringar.

Men oftast är det faktiskt så

att Vi skapar själva våra liv med våra barn!

Det är ingen annan än vi själva som formar tillvaron

som vi har i familjen och relationen till våra barn

när de är små.

Det är vi föräldrar som satt de små till världen.

Det är vi som har dessa skyldigheter

att uppfostra och lära dem hur livet

skall och bör vara.

Överösa dem med vår Kärlek dagligen och även lära dem

vad som är rätt och fel.

Hur svårt kan det vara?

Jag har fått höra många gånger under årens lopp

att jag varit för hård med regler och tider.

Men jag gav inte efter, jag ville skapa mig

ett harmoniskt liv med mina barn och inte en massa tjafs

om tider, tandborstning, läxor och allt som följer i åren med barn.

Jag körde mitt egna race och för min del blev det

ett vinnande koncept.

Har aldrig behövt tjata på henne om läxor eller andra saker.

Hon har alltid gjort sina läxor,

hjälpt till att städa och plocka undan hemma,

aldrig slängt saker omkring sig och stökat ner

som jag hör att många gör.

Känner några som stänger dörren till tonåringarnas rum,

för de orkar inte se röran..  

Men då kan man ju ställa krav på sina barn och ungdomar,

men vissa verkar ha missat den biten.

Likaså med min lille på sju år.

Regler och tider= Noll tjafs. Funkar hur bra som helst.

-"Kom nu är det tandborstning", ropar jag.

-"okej!" får jag till svar och han kommer inglidandes

snabbt som ögat.

Men jag har oxå gett av mitt hjärta till 110% dagligen

samt lagt ner tid till att förklara

varför man har tider och regler att följa.

Det kommer de ju att ha,

hela långa livet och har fått lära sig från början

att det är enklare att följa regler och passa tider,

för då slipper vi ovänskap och tjafs.

Då mår vi alla mycket bättre.

För visst sjutton är det väl så?

Att vi från barnsben till dödsbädd har regler o tider

att slaviskt följa.

Är det då inte en väldigt enkel matematik,

att vi lär våra barn det från Starten?

Förra veckan pratade jag med en vän som har två barn,

varav äldsta barnet är sju år.

Henns barn har sönder allt där hemma..  

Möbler, prylar, tv-apparater...

Men vad f-n!! Var brister det då? Jo i regler och respekt.

Skulle min sju åring springa omkring och ha sönder saker för mig,

så skulle jag förmodligen göra likadant för honom!!!

Låter kanske hårt, men det är ju rättvist.

Då skulle han ju direkt lära sig

att det är FEL att förstöra och ha sönder prylar

för andra och förmodligen

vara försiktig med mina och andras saker nästa gång.

Eller införa tv-spel- dator-kompis förbud..

Då blir ju genast livet lite tråkigare för barnen.

Samt att de nästa gång vet att de ska

ge f-n i att ha sönder det som inte är deras!

Annars blir det varken lek eller spel.

Men att bara hota med det, hjälper ju inte.

Gör slag i saken direkt och plocka undan de saker

som betyder mest för dem.

Denna vän som jag diskuterade detta med

kan inte köpa något nytt hem, för hon vet att det är ingen idé.

Barnen har sönder det iaf!

Men vad i he-te!!  

Jag blir alldeles chockad när jag hör såna saker.

Pappan säger aldrig emot barnen och mamman försöker

sätta regler, som inte följs...

Dömt att misslyckas, om ingen av de tar tag i det NU!

Innan de blir för stora och får övertaget helt.

Brist på respekt kan leda till många tråkiga stunder genom livet.

Gör dig själv och dina barn den tjänsten.

Ta övertaget och visa att det är  

DU

som bestämmer över Dina barn och Inte att

de ska bestämma över dig som förälder.

 Lev ditt liv och lev det nu!

 

  

Jag har en längtan, en längtan efter hösten nu.

I dag glittrade solen från

en klarblå himmel och det var riktig sommarvärme ute.

Ja visst, toppenskönt var det verkligen..

Men jag är liksom inställd i sinnet nu

på att det ska vara höst.

Höstmyset, mörkret, de ruggiga vindarna,

lövens alla fantastiska färger.

Det vill jag ha nu!

Skrev något på Facebook idag

om att jag längtar efter hösten nu.

Vi verkar inte vara många höstmänniskor,

inte bland mina vänner

i alla fall.  

På hösten då vaknar kreativiteten i mig,

energin flödar och jag har

en massa ideér som bubblar i skallen på mig.

Men just nu har jag någon form av stiljte i skallen.

Totalt urblåst på nåt vis.

Efter de penicillinkurerna jag fick,

blev jag i väldigt dåligt *läs ur uselt!* skick.

På sjätte dagen hände något..  

Jag blev jättesjuk.

Magen krampade, jag mådde illa,

kräktes, feber, frossa, leder och njurar slogs ut.

Jag låg hemma i sängen och feberyrade om att jag ville dö,

för smärtorna i magen var Olidliga.

Benen bar mig inte, all kraft försvann och benen

vek sig under mig.

Första dygnet satt jag på toa med hink i knät

i sammanlagt 16½ timme!

Nästan sjutton timmar på ett dygn.

Tisdag förra veckan var jag till tandläkaren,

natten mot onsdag slog det till.

Så tandläkaren har en teori om att bedövningen jag då fick, tillsammans med de två penicillinsorter jag åt

var orsaken till min förgiftning.

Eller så var det sån "enkel" matematik

att jag inte tålde dessa mediciner.

Jag fick givetvis avbryta båda kurerna och trodde

i min enfald att

jag skulle tillfriskna dagen efter.

Men sirru, den gubben gick inte.

Fem dygn med vätskeersättning..

Jag är ju en vattendrickande människa och skulle

inte överleva utan mina vattenflaskor.

Sista dygnet hade jag nog kunnat ge

nästan vad som helst för att få dricka iskallt kranvatten!

Var ju tillräckligt korkad för att prova vatten redan dag 3.

Haha, en riktig dumskalle är man ju!  

Raka vägen till toan bar det iväg.

Först trodde de på sjukhuset att jag fått tarmvred,

men när jag berättade om medicinerna

så insåg de att det var alla biverkningar

man kunde få, som jag givetvis fick!

Tarmfloran hade slagits ut totalt och smärtorna jag hade,

kan jag inte ens önska den värsta människan jag vet.

I dag kan jag äta vanlig mat, men har fortfarande feber,

njurarna värker och frossa/svettniingar om vartannat.

Tycker det här blev lite väl långdraget...

Först 10 dagars penicillinkur.

3 dagar efter avslutad kur, 

så återkommer infektionen, men denna gång

sju resor värre och jag

förvandlas till Quasimodo i Ringaren i Notre Dame  

Går omkring så, som en vattenskalle i några dygn.

Får två nya penicillinsorter,

svullnaden i ansiktet lägger sig

efter fyra dygn med de nya medicinerna..

Sjätte dygnet med de nya medicinerna, så händer detta.

Jag får akut avbryta båda kurerna.

Så nu j-ar håller Du tummarna och tårna för mig  

Så att INTE infektionen kommer tillbaks,

trots att jag tvingades avbryta medicineringarna.

Men nu klarar jag åtminstone av

att vara uppe på dagarna och i dag var

jag tillochmed på en långtur med Rocky i skogen.

Gick i lugn takt och tog det lugnt...

Men på eftermiddagen framöver två tiden

så slog det bara till igen, skyhög feber, frossa och hela kitet.

Men Rocky måste ut, så jag har ju liksom inget val.

Får ta det väldigt lugnt nu och verkligen

lyssna på kroppens alla signaler.

Jag Måste, för jag vill verkligen bli frisk nu,

så jag kan starta upp med höstpyssel här hemma.

Inte alls nå´t speciellt pyssel,

men det lilla extra höstmyset i fönstren och byta

färger och såna saker.

Om några dagar kanske krafterna börjar

återkomma mer och mer...

Det ser jag fram emot.

Vad min son Jonas, ser fram emot vet jag oxå..

I morgon, Tisdag 7 september fyller han 7 år!  

Vi ska fira honom på lördag, då alla är ledig.

Men givetvis så ska grabben få någon present

 

i morgon bitti när han vaknar..

Så nu ska jag lägga fram det och sedan krypa ner i bädden.

För timmarna går i en rasslande fart

på natten och om 6 timmar så skall jag ju väcka mitt Älskade födelsedagsbarn.  

~Älskade Jonas~

Grattis på 7 års dagen!

 

 

Totalt ur gängorna nu ett tag.

Åkte på en förb-ad tandvärk för 4 veckor sen..

Kom till tandläkaren, men de kunde inget göra.

Tre bedövningar tog inte,

för det var infekterat..

Blev hemskickad med recept på penicillin.

Med en ny tid inbokad, den 28 september...

Ifågasatte o jag inte kunde få en tid lite snabbare.

Men nope, det behövdes inte.

Men om tandvärken eller infektionen kommer tillbaka då?

Undrade jag...

Men det var det ingen fara alls med,

inget jag behövde oroa mig för.

Kanoners!!!  

Käkade den kuren och tre dagar senare

slog det till igen..

Som en käftsmäll utan dess like!!!

Tio gånger värre än den infektion jag nyss burit på.

Tandvärken kom tillbaka med råge och svällde igen totalt.

Hela kinden, ögat, hakan, insidan av munnen, tungan.

Allt blev större och större...

Ringde tandläkaren igen.

Fick komma dagen efter.

Inte var det någon höjdare

att åka dit och sitta i väntrummet

bland en massa människor och se

värre ut än

QUASIMODO i Ringaren i Notre Dame

 

Med en skalle och käft som dunkar!

Tandläkaren kunde givetvis inte göra något

den här gången heller,

eftersom jag knappt kunde öppna munnen.

Var totalt igensvullen.

Fick nu två penicillinsorter

som jag ska äta i tio dagar igen.

Optimistjollen jag...

Trodde i min enfald att svullnaden skulle minska

efter ett par dagar med två penicillin sorter.

Men tji den lilla gumman,

sån tur vore det väl skam om jag skulle få.

Oturen-i Egen Hög Person,

 - det måste ju vara jag.

Visst är det så.

Nu äter jag ju två olika

sorters penicillin och det den ena sorten

Inte slår ut, det fixar den andra!

Kanoners!!!  ...igen.

Öroninflammation,

lunginflammation och en massa annat

som den ena sorten jag har ska fixa...

Kalsgrejer ju!

Men till råga på eländet,

så har jag nu åkt på något som jag förmodar är

Halsfluss... Tralalalalalala 

Lederna har slagits ut,

halsen åt helsicke-kan knappt svälja,

luftrören är i ur uselt skick, kronisk huvudvärk.

Varje steg jag tar känns som att

någon slår en blyklubba i skallen på mig.

Kan inte sova på nätterna för kroppen är ett

Fucking Vrak!

Mao, jag Mår *S*K*I*T* i hela kroppen.

Men är det någon som sagt att livet ska vara Enkelt?

       

En dans på rosor kanske?

Men visst är det så...(?)

Att efter regn   kommer solsken...  

Men det känns lite långrandigt, att det där

"solskenet" verkar dröja

så många många långa långa år.

Vet inte om jag ska fortsätta tro

på det banala ordspråket längre,

för just nu misströstar jag

aningen för mycket.

För att kunna se solen framför det här "regnet"...

Men en kvällsbön kan jag be ikväll oxå..

För mirakel har ju skett förr, säger de som vet... 

 

  

~Livet behöver inte vara perfekt för att vara Underbart~

Visst sjutton är det så!!!

Alla dagar kan inte vara fina och ljusa.

Men med tankens kraft

kan vi i alla fall se saker och ting

lite med glimten i ögat.

Vi blir vad vi tänker!

Precis lika mycket som att vi blir vad vi äter.

Allt har ett samband.

Men det är inte alla som förstår det, tyvärr.

Jag träffade en person som var så negativt inställd,

till ta mej sjutton allt.

Som sög musten ur mig,

jag var helt tom och utmattad

efter att umgåtts med den personen

i bara drygt en timme.

Jag ville bara åka hem och tippa omkull mig i sängen.

Vilket jag inte hade någon möjlighet till,

när jag i dåläget befann mig en bit hemifrån...

Men det var precis som att luften for ur mig.

En riktig energitjuv.

Trodde i min enfald,

att jag hade lyckats rensa ur alla dem

ur min bekantskapskrets..

Men tji den tjabo, så var inte fallet.  

Min bekantskapskrets är

numera är ytterst liten.

Hellre En vän än tusen bekanta!

Efteråt så vände jag på alltihopa och började fundera på

varför den här personen är så sjukt negativ inställd till allt...

Samt alltid har varit.

Bitterhet mot sina barn, mot andra vuxna,

bitter på allt tror jag!

Men när man då uppnått vuxen ålder och vet

hur livet fungerar.

Vill man då inte

Ta Tag i Sitt Liv och Försöka Må Bra???

Jag förstår inte grejen med att

beklaga sig över allt och sen tro

att folk vill umgås och sitta och lyssna på allt gnäll.

Jag är inte skapt för det iaf!

Jag blir totalt slut i skallen.

Men däremot blev jag inte slut i skallen på söndag kväll!

Min underbara dotter hade bokat biobiljetter.

Så när vi kom hem från stugan var det till att

studsa in i duschen och sen iväg på bio!

Vi såg  The Expendables.

       

Wow, den var riktigt riktigt Bra!!!!

Spännande och det var fart från början till slut!

Gubbsen kan än!!!

Efteråt hade jag en sån Glad och lättsam känsla.

Precis en sån där känsla som jag hade behövt

efter träffen med den som sunkade sig in i min hjärna totalt.

Så tack och lov för mina egna barn och för att musik finns!  

~Lycka är ett Val- Inte ett tillstånd!~

*Kom ihåg att Du duger,

  PRECIS SOM DU ÄR!  

~

 
 

Vardagen har kommit i fatt oss.

Semester och sommarlov är snart över för i år..

Det känns verkligen vemodigt.

Det är med lite sorg i hjärtat som jag får

inse verklighetens allvar.

Förr om åren har jag inte tänkt på samma vis,

bara gillat läget och traskat vidare...

I år snurrar många tankar och funderingar...

Livet är så Oförutsägbart och konstigt i bland.

Just när vi har den där Totala Lyckan  

i våra liv och mår som allra bäst...

Så rasar allt i nästa sekund.

Det underliga är att morgondagen vet vi inget om,

även om vi kvinnor (kanske även en del män)

är flera veckor framåt i planeringar och tankar.

Helt fel egentligen.

Men så måste vi ju göra när vi har barn i våra liv.

Även annars oxå,

men det vore det bästa att slippa

all planering och bara få tänka och leva här och nu.

Men tyvärr är vuxenlivet mycket mera komplicerat än så.

Sommaren är över för i år och givetvis

är jag inne i min

höst planering för hemmet och barnen.

Kläder skall köpas, skolstarts saker.

Hemmet skall prydas med höst känsla,

hamstra en massa ljus och andra mysfaktor saker.

Ljuslyktor, höst gardiner och annat lull lull.

Har börjat små fuska lite

med lite ljusdekor som naturen

har att erbjuda nu och ett höst hjärta

som jag hängt utanför dörren.

   

Höstens natur innehåller så mycket

vackert och har så många

underbara färger att erbjuda.

Det blir en ny krans när alla gröna löv

börjar bli gula och röda.

Så det blir lite variation med glada höst färger.

Jonas skall börja i 1:an.

Wow- Min lilla Jonte Myra börjar bli stora grabben.

Jennie ska börja 2:a året i Gymnasiet..

My God! Varför svischar åren i väg så med våra småttingar?

Inte med oss föräldrar?   

Näe, inte alls.

Vi blir ju bara Bättre och Bättre med åren.   

Som ett årgångsvin, säger de som gillar vin.

Själv skall jag bege mig till stugan

i helgen och kliva i min stug-utstyrsel...

T-shirt, mysbyxor, raggsockor, foppa tofflor..

Det är grejer det!!  

Sen skall jag få en massa gjort..

Ska måla klart fönstren idag och upp med gardiner sedan.

Saker ska upp på väggarna.

Givetvis beger jag mig ner till

snickarboa min och skall fortsätta

tälja skyltar som jag skall måla och skriva på.

Har så många ideér i skallen och det börjar klia

i skaparfingrarna nu.

Råder bot på det i stugan i helgen.

Med mina myskusar!  

      

Efter två dygn vaken med en vedervärdig tandvärk,

så tog jag mod till mig och ringde tandläkaren..

Går på penicillin nu för jag var

Akut till tandläkaren häromdagen..

Men de kunde inte fixa truten på mig,

förrän jag ätit en penicillinkur på tio dagar.

Tre bedövningar och ett recept på penicillin

kostade 575 kronor.

Bedövningarna kunde jag ha gett f-n i,

eftersom de inte tog pga infektion.

Ska tillbaka in slutet av september, dubbelsuck!

Men det är väl som jag skrev tidigare.

Det finns bara en sak att göra:

Gilla läget!!!!! =)

 

 

Grodor, paddor, sorkar, råttor....

Fy fasiken vilka vidriga sattyg dessa Odjur är!!!

Jag kan inte ens kalla dem för djur.

För mig är de bara Odjur! Med BAUTA STORT O framför!

I stugan är de överallt,

dock inte inomhus men överallt ute.

Vart jag än går och är,

så poppar de fram som popcorn i en het kastrull.

Fula, feta, slibbiga med stora

glossögon som gör mig illa mående.

Jag satt ute och målade skyltar

i regnet i går och band ihop hjärtan av björk, i godan ro..

Då vänder jag mig om och där bakom mig

sitter ett par glossögon och stirrar på mig.

De är med hela tiden.

Konstigt nog så flyr de inte från oss människor numera.

De tror att de är några "trevliga"

sällskapsdjur verkar det som.

I tunnan där jag eldar skräp

är det alltid en fetto råtta

som sitter.

När den känner lukten av tändvätska,

så piper den snabbt iväg.

Haha någon dag i sommar så blir det nog bränd mus.

Ett flicka på 11 år var där och hälsade på-

Jag berättade om mina planer och då

tittade hon på mig med

förakt i ögonen och väste ur sig:

-" DJURMÖRDARE!"

 

Jaja, det finns bara trehundrasextioåttamiljoner

nu i skogen sa jag.

Kände att jag ville inte föra den

diskussionen vidare med den unga fröken.  

Råttorna och sorken börjar jag

konstigt nog att vänja mig LITE vid nu.

Jag flyger inte rakt upp

när de kutar framför mina fötter.

De pyttesmå äckliga grodynglen som Jonte fångade i vattnet,

som sedan blev små minis grodor som sprang överallt

har nu blivit ganska stora och de stör mig

så fruktansvärt mycket.

Jag mår illa, får nästan en hjärtinfarkt

när de kommer för de är så

satans ÄCKLIGA!!!

En morgon när jag skulle gå ut

till matkällaren och hämta frukost,

så satt där mellan betongen och dörren in till jordkällaren,

ett sån´t där  

Djävuls Odjur!

En fet sunkig snuskig vidrig slemmig äcklo

padda!!!  

 

 

Jag kan lova att

frukosten uteblev den morgonen.

 

Jag blir så äcklad och mår så illa, av dem.

Skriker rakt ut och blir helt jäkla paralyserad.

Jag ropade på Rocky som kom direkt..

Han får liksom knoster

  när han ser grodorna hoppa runt.

Han hoppar bredvid dem och stampar

med fram tassarna bredvid grodorna.

Han ser helt underbar ut!

Men Odjuren blir väl rädd &

ligger och spelar död jättelänge.  

Tills Rocky lessnar och avviker från brottsplatsen  

Då piper de i väg igen.

I går åkte jag hem från stugan,

för tvätt och såna vardags betsyr.

Så skönt att slippa Odjuren ett tag, trodde jag ja!

Kvällspromenaden med Rocky..

Vi gick upp till pappas grav,

som är här på Skönsmon där jag bor.

Jag började plocka bland

vissna blommor och fixade till där.

Då känner jag något blött på kanten av handen...

En stor fet Äcklo Padda!!!

  Som vidrörde min hand.

Fy satan i gatan!!!

Jag skrek som en knivstucken och flög

väl en halvmeter rakt upp i luften!!!

F-n! F-n! F-n!

Vad rädd jag blev!!!  

Jag fick sätta mig ner på gräset,

för det bara snurrade i skallen efteråt.

Alltså, det måste ju vara farligt för hälsan

att bli så där sjukt rädd som jag blir.

När det började snurra och jag såg vita prickar,

så blev jag faktiskt lite Orolig.

Jag vill inte bli rädd och skrika som

att jag var under ett knivhot,

men det bara kommer helt spontant.

Förmodligen rädslan som gör mig sån.

Tack gode Gud, att det inte var

fler människor på kyrkogården samtidigt.

För de hade väl trott att jag

blev nerslagen eller nå´t.  

I dag har jag mått illa

ända sen i morse när jag vaknade med ett ryck

kvart i sju.

Drömde väl kanske om paddor och sorkar..  

Jag har haft en hemsk huvudvärk och vidrig värk

i nacken och tryck över bröstet hela dagen.

Något kanske hände med kroppen i går,

när jag blev så rädd.

Det känns i af så.

Klart jag blir Orolig, för jag är livrädd att nå´t

ska hända mig och att jag hamnar på sjukhus.

Det är ett skräckscenario.

Jag åkte in akut för att par år sedan...

Då ville de "behålla" mig för observation,

tills dagen efter..

Haha vilka dårar!  

Näe det går inte, jag måste hem!!!

Läkaren blev riktigt irriterad

på mig och sa att det fick jag ta på mitt eget

ansvar om något hände....

Ja, givetvis, It´s My Life!     

 

     

Jag vet vad som får min hjärna

att bli som ett rovdjurs...

När någon pratar illa eller kommer med lögner

om min familj.

Då lovar jag att jag kan bli en människa

som jag inte själv känner igen.

Eftersom jag har en halvstor hund,

så är det folk med fördomar som förpestar

livet för oss med dessa hundar!

När jag hade en Golden Retriver och Labrador,

då var ALLA hundvänner.

Men nu när jag har en Rottweiler,

då är folk plötsligt hundrädda och tror 

att jag har en elak hund.

Det hadlar om sån förbannad

OKUNSKAP hos svenska folket och FÖRDOMAR!!!

Jag har själv en stor respekt för småhundar!

Ettriga, osäkra småhundar som skall hävda sin osäkerhet.

Jonas och jag var på en tillställning i stugan,

ett ställe som heter Hultkläppen.

Där var det massor av folk som ville ha

en avkopplande dag och lyssna på musik och umgås.

Där är en kvinna med två stora

Collie hundar och en liten svart pudel.

Jonas frågar om han får klappa den lilla pudeln.

Vilket han fick...

Två sekunder senare gör pudeln ett utfall

mot Jonas ansikte och ska hugga honom!

Hade jag inte stått bredvid och varit

snabb att dra bort pojken,

så hade den lilla fula råttan klippt Jonas rakt i ansiktet!

Jag frågade ägarinnan vad som hände.

Till svar fick jag:

-"Han gillar Inte små pojkar!"

Men vad f-n! Vilken stor jubelidiot till ägare!  

Hur kunde hon då låta Jonas klappa hundskrället???

Till saken hör den, att de som pratat skit om min hund,

var kompis med denna hundägare!

Kärringen som förtalat min hund är en besserwisser,

som tror att hon är bättre än andra och såna

skitkärringar ger jag inte ens ett ruttet ägg för.

De kom till mig i stugan och ville att vi

skulle följa med och kolla på deras bygge.

Den helgen hade vi en lånehund på 9 månader med oss.

Eftersom vi befinner oss mitt inne i skogen

i Landet Ingenstans, när vi är i stugan så springer

hundarna löst och leker.

Paret hade inget emot det.

Vi traskade genom skogen,

hundarna busade och då lyckades de komma

rätt in i bakbenet på denna kvinna...

Så hon klev snett, precis ner i en grop.

Sedan fortsatte vi och det var inga fler konstigheter

med den promenaden.

Men så har hon spätt på den storyn att

MIN HUND HOPPAT PÅ HENNE!!!!!!!!

Så hon har fått nå´t fel i ryggen.

Men två dagar efter den påstådda händelsen

var hon ute i det stora potatislandet och satte pärer

som en ungdom!

Då var det minsann inget fel på ryggen.

Detta gör mig så heligt förbannad!  

 

Grejen är ju inte bara att hon ljuger, men det blir rykten fort.

Rykten är svåra att få bort.

När det är så FÅ barn där på byn,

så finns det inte så många att leka med för Jonas.

De fåtalet som finns,

törs ju knappt gå till oss när de

hör såna saker och föräldrarna törs

väl inte låta deras stackars barn gå heller.

För om ett sån´t påstått rykte uppstår,

så sprids det fortare än en löpeld.

Det drabbar mitt barn mer än mig och det köper INTE jag!!

Hon har satt sin gräns och jag kommer att sätta min gräns

för denna kvinna.

Tyvärr har hon inte varit där nå´t den senaste veckan,

men kommer hon och åker förbi,

så kliver jag ut i vägen för ett rakt och uppriktigt

samtal med henne.

Jag tål inte såna här skit-pratar-fasoner.

När det drabbar mina barn och dem jag Älskar

då kommer rovdjuret i mig fram.

Gapar och skriker , det gör jag aldrig.

Men prata och förklara för henne,

det kommer jag att göra.

Jag har släkt, vänner där på byn och runt omkring.

Som jag känt sen barnsben och de har

kommit hem till mig i stugan, fikat och umgåtts.

De har frågat om det är samma hund

som kvinnan har pratat om, när de träffar min Rocky.

De blir förvånade för de tycker att han är så himla snäll.

Jag har småbarn.

Jag skulle väl för i he-te aldrig i min vildaste fantasi

ha en elak hund som inte min son kan leka med.

Jonas leker med Rocky dagarna i ända och Rocky

Älskar barn och alla andra människor.

Hade den här kvinnan kommit till mig och pratat

hade jag respekterat henne på ett annat sätt.

Men hon valde att smutskasta min familj.

När någon kommer med såna här

rubbade påståenden,

så verkar de inte fatta hur illa de gör.

Gamla människan, borde väl ha större

begrip i skallen tycker jag.

Men nej, så var inte fallet och det accepterar inte jag.

Men jag hoppas hon har gubben sin med sig,

när hon åker förbi nästa gång.

Annars kommer det väl nå´t nytt påhopp,

kanske att jag sopat på henne en fetsmäll... 

Sen åker hon hem och dunkar skallen i väggen..  

och säger:

-"Titta vad Eva gjort mot mig!"

Förbannade Rugguggla!

 

 

Ännu en solig   härlig dag att få utforska!

Det är bara så fantastiskt Härligt nu!!!

I går var jag med Jonas på VC,

han skulle ta några blodprover.

Eftersom jag är Diabetiker och har

nedsatt sköldkörtelfunktion,

så vill jag ju att han ska få kolla sig.

Äntligen hade vi fått remissen

på att han skall få ta prover.

Bättre att förebygga, tycker ju jag...

Två sköterskor fick prova att sticka honom...

Ingen av dem fick ut en droppe blod.  

De hämtade distriktsköterskan, men hon kunde inte heller.

Jonas satt med humöret uppe i 50 minuter i stolen på lab.

Han höll humöret uppe och strålade

med sitt härliga glada humör,

trots x-antal felstick i armvecket.

Efteråt fick han en glass. 

Men vi fick med oss remissen för att åka vidare

till sjukhusets lab.

För att se om de kunde få ur honom nåot blod.

Barn har ju så små små blodkärl och de sitter

långt inne i armen.

De tyckte att de kände något, testade att sticka honom..

Men inget hände.

På lab sitter de ju och sticker folk i armarna hela dagarna,

så vi hade iaf förhoppningar!

Två sköterskor provade där oxå...

Nope, inget blod..

Men då gick en av tjejerna och hämtade bossen.

En lite äldre kvinna, som gjort detta hela sitt arbetsliv.

Hon lyckades, fyra rör med blod, tog hon.

Tycker det är mycket blod på den lilla kroppen.

Men efteråt så fick Jonte en Transformers Målarbok.

De höll på i 45 minuter och han klagde inte en enda gång.

Han är Otrlig med sitt glad och härliga humör.

Sedan gick vi på sjukhus cafeterian och tog oss en fika.

Jonte gick iaf med förtjänst denna dag,

glass, målarbok och fika.

Men är man så duktig som han var, så måste man givetvis

få uppskattning för det.

Träffade en fd granne en äldre farbror och han sa:

-"Han har ett härligt humör grabben, han är likt mamma."

Visst är det så, jag har alltid varit den glada och så länge jag kan minnas så har jag alltid fått höra det.

Mötte en gammal mattant från högstadiet och hon sa:

-"Ja, dig kommer jag ihåg, du var alltid så

glad mot oss och hälsade och pratade jämt med oss."

Ja visst, klart man skall vara Glad, hälsa och vara trevlig.

Jonas är likadan, han charmar alla tanter på vår närbutik Ica.

Han pratar med alla.

Det är härligt med honom, för vi har sån underbar kemi

mellan oss och kompar så fantastiskt bra.

Vi är lite som ler och långhalm  

Vi kramas alltid.

Om vi är på stan eller hemma spelar ingen roll,

vi kramas när vi känner för det.

Finns väl folk, som tycker det är fel oxå..

Men ärligt talat så skiter jag

Högaktningsfullt i det!!!

För det är ju så himla illa,

att det finns folk som ta mej sjutton ska gnälla om allt.

Surpickar och grinollar är det värsta jag vet.

Men även alla skitpratare och kappvändare.

Dem ger jag nada, noll, nothing för.

Men umgås med såna..

Näe tack, de typerna har jag rensat ut

ur mitt liv för längesen.

Vilket jag i dag, är lättad över.

För de stal all min energi och jag var helt tom efter en dag tillsammans med en sån sk. kompis..

Numera har jag några FÅ, men tajta vänner.

Det räcker för mig och det är

de som finns i mitt hjärta  och det är

det Enda som betyder något.

I dag är jag äldre, klokare och törs säga i från.

Men misstagen är väl det som vi lär

oss något av och som stärker oss allt eftersom.

Nu åker jag till Mitt Smultronställe och där laddar

jag batterierna inför kommande Otäcka vinter.

På återseende...