I morse satt jag och väntade på att min läkare skulle ringa..

Klockan 08.15-10.15 kunde hon ringa,

sa sköterskan i måndags...

Japp, det kunde hon...klockan 10.13 fick jag samtalet,

sista minuterna as usual!

Men då hade hon knappt tid att prata

för hon låg efter i tidsschemat!!  Jamendåså!!

Lite tröttsamt kände jag att det var.

Men där hade jag suttit som ett pucko

i 2 timmar och väntat och väntat,

men så har hon inte tid, utan skall skicka ett brev i stället,

för ytterligare utredning, sopkvastskaftsmänniskoapa...

Sen bar det av till Utvecklingssamtal till Jonas 6 års klass.

Sista innan han börjar 1:a klass, lillfisen min.  

Fy bubblan vad tiden går fort...

Sedan bar det av till Ryggakuten, där jag hade tid inbokad.

Jag är som förlamad i axlar,

nacke och övre delen av ryggen.

Minsta rörelse så vill jag bara skrika rakt ut.  

Det är nervvärk som skär genom märg och ben

på mig och jag börjar bli rejält less på den här värken.

Det bränner som miljontals nålar och värker dygnen runt.

Allt som väger litegrann åker bara ur händerna på mig.

Jag hinner inte reagera för jag domnar bara bort.

Stekpanna, kaffekannan osv. Iriiterande! Frustrerande..

Jag blir gaaaalen på detta!

Sömnen är det bara blaha med oxå.

Tyvärr... för just sömnen & vila är den stund som

kroppen behöver för att återhämta sig.

Det har hållt på nu konstant i två

veckor och blir bara värre och värre,

så därför hade jag bokat in en tid.

Tänkte att det kanske kan "tryckas bort"  på något vis.

Men sirru, den gubben gick inte.

Jag är helt inflammerad mellan skulderbladen,

upp emot axlarna och nacken.

Har en förslitningsskada i nacken sen tidigare och jag är inflammerad hela j-la vägen uppifrån och ner, nu igen.

Förra gången jag blev så här, så tog det över 7 månader

innan jag gick till mig någorlunda, men aldrig helt.

Men det begär jag inte heller,

men lite lindrigare kunde det gärna få vara,

för just nu vill jag bara gräva

en grop och krypa ner i och vänta tills

det försvinner som ett

Hokus Pokus Filijokus=BORTA!  

Men vad gör man då???

Bläh Bläh Bläh är det enda jag känner just nu.

Tack och lov så syns det inte på utsidan.

Men så är det ju med oss människor som har värk,

inget syns på utsidan.

Ibland till sin fördel, men det har ju även nackdelar oxå.

I kväll hade vi städkväll, på Jonas fritids.

Det är jättetrevligt med såna här samkväm,

men jag känner mig mest som Folke Byfåne,

när jag inte kan hjälpa till så mycket.

Jag är sån av naturen,

som Älskar att hålla på med en massa saker,

för att hålla det fräscht omkring mig och jag

Älskar att hjälpa andra och att göra saker för andra.

Men jag känner inte mina egna begränsningar tyvärr..

Eller vill inte känna, kanske stämmer bättre.

Jag VILL så gärna göra en massa nytta,

men så får jag ångra det efteråt.

Som när jag, helgen för 2 veckor sedan tog

ett 12 timmars pass i förrådet och lyftade

ut allt som fanns där,

rensade och kastade en massa.

Det blev många hundra kilos lyft den veckan

kan jag lova och det var då axlarna och allt brakade igen.

Sedan dess har jag bara blivit sämre och sämre och nu har inflammationen nått sin kulmen och blommar

för fullt i min kropphe-te!  

Nu ska jag iaf ta den här värkade

gamla getkroppen och fösa in min son i duschen.

Han har spelat brännboll i kväll och alla

fritidsbarn har haft så himla kul.

Vad gjorde jag då??

Jodu, jag var stans bästa servitris...   

Jag servade nygrillade hamburgare till alla barn och föräldrar,

fixade java och såg till att allt fanns framme.

Så det fanns en uppgift för mig oxå, sicken tur jag hade!

Men alla var nöjda och belåtna,

lokaler och utsidan av fritids rent och snyggt och många

magar blev mätta.

Så nu är det färdig..gnällt!