Sluta förvånas ska vi nog aldrig göra...

Jag träffade en kvinna med sina barn i dag på sjukhuset,

när jag varit på Lab och lämnat en massa prover.

Hennes yngsta barn är 8år...

Äldsta som var med var 13 år!!!

När man nu är 8 år, så förstår man det mesta som sägs och om man är ett barn som klänger

på sin mamma och verkligen vill höra allt,

då förstår man oxå allt!

Den här mamman har jag jobbat med tidigare och hon är

lite speciell som person,

men i dag fick jag en ännu mer speciell uppfattning om henne...

Hon stod där och gestikulerade och gapade

mitt i korridoren utanför affären på sjukhuset.

Där det passerar enormt många människor hela tiden eftersom genomgången till affär, cafeteria, apotek,

butiker och allt är precis där.

Hon pratade om sin man och sina barn och berättade att

-"Vet du vad dom här jävla ungarna gjorde!"

-" Jävla satungar och ställa till det och tror du man hade hjälp av gubbjäveln då?"

-"ungjävlar!" osv...

VAD????  

Där står barnen bredvid och hör ALLT

som deras mamma säger om dem!!!

Men hur kan man som förälder

ens tänka tanken på att häva ur sig så

mycket *S*K*I*T*???

Att säga så inför mig, inför barnen och inför alla människor som passerade.

Jag skämdes verkligen!!!

Pojken som är 13 år,

han gick iväg en liten sväng för han

tyckte säkert att det oxå var väldigt pinsamt.

Men om man nu pratar så inför

sina barn och kallar dem såna hemskheter.

HUR är man då hemma mot dem?

Jag blev alldeles chockad!

Hon kan ju inte vara hundra, med sitt vidriga sätt mot barnen.

Där stod hon i urtvättade

noppiga solkiga gråa mysbyxor, ljusgul urtvättad

t-shirt med fläckar framtill och och rejält

skitiga blåa foppatofflor!

Går man klädd så offentligt?

Rena kläder måste man väl åtminstone

kunna kränga på sig..

Visserligen bor de en bit utanför stan och har djur och sån´t.

Men när man visar sig offentligt och har

barnen med sig som är så pass stora som hennes,

så måste man väl oxå tänka på att

inte barnen skall skämmas över sina föräldrar.

Men det är samma sak,

de som går på stan i sunkiga skitiga kläder..

HUR tänker man då?

Det går över mitt förstånd!

När barnen passerat dagis stadiet,

så är det så himla medvetna och ser Allt!

Klart att de skäms över hur hon ser ut och hur hon beter sig.

Det sätter nog sina spår på ett eller annat vis tror jag.

Minnena om HUR mamma betedde sig mot dem i barndomen..

Usch vilka tråkiga barndomsminnen.

Att ha mammas elekheter klingandes i bakhuvudet hela tiden.

För orden kommer att bestå resten av livet.

Många tror att barnen glömmer, men icke sa nicke.

Såna saker bränner sig fast i bakhuvudet

på dem och följer dem varje dag i resten av deras liv.

Såna barndomsminnen vill i alla fall INTE jag ge mina barn.

De ska ha fina minnen och det hoppas jag

att jag har gett och fortsätter att ge dem!